LARS HULDÉN material av Nina Martola, Kurt Zilliacus, Ritva Liisa Pitkänen m.fl.
Namn på landskap, kommuner och byar i Finland av svenskt ursprung eller med särskild svensk form.
Kyro delades 1699 i Stor- och Lillkyro. Namnet är överfört från Kyrö i Tavastland, Tavastkyro, varifrån man sökte sig upp till havskusten längs Kyro älv. Namnet Kyrobominne betyder alltså ’(Tavast)kyro-bornas älvmynning’. Namnet Kyrö i Tavastland skrivs Kyro 1415, Kyry, Kyra 1439. Samma namnelement uppträder flerstädes i Finland, och diskussionen om dess egentliga innebörd(er) är inte avslutad. Jouko Vahtola tänker sig att ordet har varit terrängbetecknande och avsett platser lämpliga som gömställe. Åtminstone i östra Finland tycks det dock vara fråga om ett personnamn, det ortodoxa Kyros (Uusi suomalainen nimikirja), eller Kyrillos (Huldén 1987:182). Suomalainen paikannimikirja refererar i flera namnartiklar diskussionen om elementet Kyrö. De österbottniska namnen antas införda från någon annan trakt.
Ungefärligt läge
Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.